Media skapar inte ätstörningar

Kroppsmissnöje är en riskfaktor för att utveckla en ätstörning. Anledningarna till varför någon utvecklar kroppsmissnöje är många, men media är en faktor som ofta är uppe för diskussion. Nu senast i Miss Skinny-kampanjen från Frisk & Fri - riksföreningen för ätstörningar. I din kampanjfilm kopplar de samman ätstörningar med skönhetsbranchen, även om de också säger att skeva ideal inte är allt.

Det finns ett antal studier bekräftar kopplingen mellan de ideal som förmedlas i media och missnöje med kroppen, men det finns också många studier också ifrågasätter eller helt motsäger den här kopplingen. För ett par veckor sedan snubblade jag över en artikel av Ferguson (2013), som visade sig vara den hittills största reviewartikeln på ämnet. Han har gått igenom resultaten för över 200 publicerade artiklar som handlar om medias effekt på kroppsmissnöje. Resultaten är minst sagt intressanta.

Den första frågan Ferguson sökte svar på var om det finns evidens för starka, generella effekter på populationsnivå, alltså om det är möjligt att säga att de normer (smalideal för kvinnor och muskulära ideal för män) som förmedlas via media påverkar oss konsumenter på gruppnivå.

När det gällde män fann man inget stöd för att de påverkas av de ideal som media förmedlar. Man betonar att de flesta studier bara har undersökt vita, heterosexuella collegestudenter, och att man därför ska vara försiktig med att generalisera resultaten till andra grupper av män, så som icke-studerande eller homosexuella.

För kvinnor var resultaten något annorlunda; i experimentella studier kunde man se viss påverkan på kroppsmissnöje, men sett till effektstorlek rör det sig fortfarande om små effekter (r = < 0.2). I longitudinella- och korrelationsstudier var effektstorlekarna oftast r = < 0.1 Ferguson drar slutsatsen att det inte går att säga att media har något betydande inflytande på kroppsmissnöje på gruppnivå. Däremot ser resultaten något annorlunda ut i subgrupper.

Den andra frågan Ferguson undersökte var om kvinnor som redan låg i riskzonen för att utveckla, eller redan led av kroppsmissnöje, var mer utsatta för medias smalideal än andra kvinnor. Det kunde bekräftas i studien; effektstorleken för medias inverkan på kroppsmissnöjet för den här subgruppen låg över r = 0.2 (vilket var gränsen man satt för praktisk nytta). På grund av att relativt få studier undersökt subgrupper var det inte möjligt att dra några slutsatser kring män i denna fråga.

Fergusson betonar att det inte finns stöd för att medias smalideal utgör en grundläggande orsak till kroppsmissnöje, och menar också att kopplingen mellan medias betydelse för kliniska ätstörningar måste omprövas. Bara ett fåtal studier undersöker kopplingen och stödet för den är tunt. Ett överfokus på medias betydelse för ätstörningar kan i värsta fall distrahera samhället, kliniker och forskare från att finna mer betydande faktorer för ätstörningar. 

Läs gärna Fergusons artikel i helformat här. Artikeln heter "In the Eye of the Beholder: Thin-Ideal Media Affects Some, but Not Most, Viewers in a Meta-Analytic Review of Body Dissatisfaction in Women and Men" och är publicerad i  Psychology of Popular Media Culture.

/ Thérèse
Mer om Miss Skinny och kopplingen ätstörning-media i Resumé en andra i Resumé och på SVT.se
Läs även andra bloggares åsikter om ätstörningar, kroppsmissnöje, media, miss skinny