Sidor

söndag 20 oktober 2013

Det är skillnad på öppna dörrar och öppna dörrar

För två månader sedan flyttade jag till Mjölby. Nu bor jag bokstavligen talat ett stenkast från kyrkan, och inför flytten lovade jag mig själv att jag minsann skulle engagera mig i församlingen. Det har gått bra. Jag går i kyrkan varje söndag och har också börjat sjunga i kyrkokören. Under mina fem år i Lund lyckades jag aldrig hitta in i en församling ordentligt, utan var mest sporadisk gudstjänstbesökare. 

Under dagens mässa började jag fundera på hur Svenska kyrkan tar emot och tar hand om sina medlemmar. Att börja gå i en ny församling är alltid en utmaning. Det är nya människor, nya traditioner, små förändringar i gudstjänstordning och lokala "så här gör vi"-grejer. Jag har varit aktiv i svenska kyrkan sen konfirmationen 1997, har bott i tre olika stift och varit gudstjänstbesökare i ganska många olika församlingar och traditioner. Ändå känner jag av tröskeln. Ändå känner jag mig lite obekväm i det nya. Ändå skruvar jag lite på mig när jag inte vet, för att det känns som att jag borde veta.

Så hur är det för människor som faktiskt är helt nya medlemmar i Svenska kyrkan? För alla de som är medlemmar sedan födseln men aldrig vågat besöka en kyrka annat än för bröllop, dop, begravningar och skolavslutningar? För alla de som varit medlem i en annan kyrka men är nyfiken på vårt samfund? För alla som är nya i Sverige men vill hitta en religiös hemvist? För alla som gått i kyrkan i åratal men aldrig hittat hem?

Jag skulle önska att alla församlingar ordnade någon form av öppet hus några gånger per termin. Jag har sett det i form av "ny i stan-träffar" i många städer, ofta riktade mot studenter. Men jag vill inte se det så begränsat. Jag önskar det som dagar då man öppnar dörrarna, visar kyrkan och församlingshemmet, berättar om den verksamhet som finns och inte minst - berättar om hur man kan engagera sig i kyrkan. Skicka ut brev till nyinflyttade i församlingen, och kanske också till alla församlingsbor när en sån här dag närmar sig. Låt församlingen bli den mittpunkt den kan vara. Jag har varit aktiv i över femton års tid, men vet fortfarande inte hur man blir kyrkvärd eller vilka det är som är med och delar ut nattvard lite då och då, eller pysslar med kyrkkaffet. Gör det till små festdagar där alla ideella får vara med och där man kan ställa alla de där frågorna man har men aldrig vågar. Låt de dagarna bli en ramp över den första tröskeln, så den blir lättare att ta sig över.

Varje församling har sina oskrivna regler. Det kan handla om vissa mässor som nästan bara besöks av ungdomar eller att det framför allt är pensionärerna som besöker en lunchgudstjänst, eftersom de har träff efteråt. Det kan handla om en syförening som egentligen mer är en fikagrupp med spännande föredrag än en handarbetesklubb, men det får du aldrig veta om du inte kommer dit. Allt sånt här skapar, oavsiktligt, murar mot de ännu inte invigda. 

Vi prata ofta om att Svenska kyrkan är en öppen kyrka, att vi vill att "alla" ska vara med, och då och då diskuteras det sjunkande medlemstalet. Jag tror att vi i viss mån måste tänka om och komma i fas med verkligheten. Svenska kyrkan är ingen självklar plats för alla svenska längre. Tvärtom, i många fall, men jag tror att många fler hade kunnat finna en plats i kyrkan, om man bara hittade en väg in. Det handlar inte om att popularisera kyrkan och tumma på vår identitet - den tror jag räcker långt - bara folk vet att vi finns och vad vi står för. 

Som jag skrev till en vän på twitter alldeles nyss: det är en sak att lämna dörren till ett hus olåst utan att berätta det för någon, och en helt annan att öppna upp dörren på vid gavel, ställa sig utanför och hälsa folk välkomna. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

3 kommentarer:

lykta sa...

Så kloka och viktiga tankar! Speciellt viktiga att tänka på för oss som jobbar i kyrkan. Jag jobbar i en församling där vi gärna ser oss som väldigt öppna och välkomnande, men jag vet att trösklarna finns där mycket mer än vi tror... Tror att jag ska skriva ut ditt inlägg, ge det till kyrkoherden och föreslå det som diskussionsunderlag på våra planeringsdagar i november.

Thérèse Eriksson sa...

Lykta: Så glad jag blir!

Emelie sa...

JÄTTEBRA idé! Jag hoppas verkligen den når fram till dem som kan göra verklighet av den! Överallt!

Några svar på frågorna du ställer: Jag blev en gång ombedd att vara med och dela ut nattvard. Det var när jag bodde i Piteå och jag var engagerad i församlingen genom att vara ungdomsledare. Inför en gudstjänst, som ungdomsprästen skulle hålla, frågade han mej om jag kunde tänka mej att hjälpa till att dela ut nattvarden. Jag sa ja, var skitnervös och glömde dela ut till prästen, men det kändes väldigt fint att få delta i gudstjänsten på det sättet. En vän till mej blev en gång tillfrågad om hen ville bli kyrkvärd. Eftersom hen snart skulle flytta tackade hen nej. Det var i en församling i Stockholms stift. De här två exemplen är de enda jag har, men de tyder ju på att mycket händer genom att enskilda personer tillfrågas pga att de är kända av präster, kyrkvärdar, och så vidare.

Och så en sak till: När jag flyttade nu i augusti fick jag faktiskt ett välkomstbrev till min nya församling! De bjöd inte in till något öppet hus, men det stod när de har gudstjänster och andra aktiviteter. Jag kände mej välkommen. :) Jag fick detta trots att jag flyttade inom samma stad.