Återigen ska en människa med makt försöka förstå hur det är att vara i beroendesituation. Den här gången är det en politiker, Hans Forsberg, som som ska testa att leva på en ekonomisk nivå motsvarande försörjningsstöd (129 kronor per dag). Han gör det för att uppmärksamma hur vardagen kan se ut för invånare som lever med ekonomiskt bistånd och väljer att testa under en (1) veckas tid.
Forsberg är varken den första eller sista som testar något motsvarande. Nyligen hörde vi om Kent Kullander som för en månads tid sänkte sin lön till kvinnonivå under en månads tid för att sätta ljus på löneskillnader mellan män och kvinnor. Sänkningen på 14 procent, motsvarande 4 500 kronor, stoppade Kullander i byrålådan för att sedan plocka fram när månaden var till ända.
Andra exempel är när personal inom exempelvis den slutna psykiatriska vården ska tränas att förstå hur patienter kan uppleva det att tvångsvårdas, eller bli utsatt för en tvångsåtgärd. Under mycket kontrollerade former får vårdpersonalen därför testa att bli lagd i en bältessäng. Det vill säga, att bli lagd på mage eller rygg och sedan bli fastlåst vid sängen med hjälp av läderremmar som fästs kring handleder, fotleder och över magen. Någon med makt ska förstå hur det är att ha mindre makt.
Exemplen är många men den gemensamma nämnaren är denna: en människa med makt vill förstå livsvillkoren för någon med mindre makt genom att försöka imitera dennes livssituation.
Makt, säger du nu. Vad har makt med det här att göra? Allt, skulle jag vilja påstå. Pengar är makt. Att vara politiker och besluta över sådant som villkor för försörjningsstöd innebär att ha makt. Att vara man och per automatik ha 14 procent högre lön än någon som inte är man är att ha makt. Att vara den som låser fast någon annan är att ha makt.
Det här kan förstås bli bra. Det kan hända att Forsberg under sina sju dagar inser att 129 kronor tarvar en mycket knaper livsföring. Det kan hända att Kullberg inser att de där 14 procentenheterna han tjänar extra varje månad bara för att han fötts med snopp är helt omotiverade, och viger resten av sitt yrkesliv åt att arbeta för att utplåna löneskillnaderna. Det kan hända att vårdpersonalen inser den avgrundsdjupa maktlöshet som patienterna upplever i bältessituationen, och fortsättningsvis kommer arbeta preventivt för att så långt som möjligt undvika bältning framöver.
Men. Resultatet kan också bli det totalt omvända. Forsberg kan komma till slutsatsen att 129 kronor faktiskt räcker rätt långt. Han har ju trots allt redan skåpen fulla av mat, flera par skor i garderoben, alla kläder han kan behöva och hygienartiklar i badrumsskåpet. Kullberg kan tycka att skillnaden mellan 32 000 och 27 500 faktiskt inte var så revolutionerande. Månaden gick runt i alla fall och de där prylarna han ville köpa men inte riktigt tog sig råd till fanns kvar även nästa månad. Nån strukturell könsdiskriminering i övrig lär han knappast ha märkt av. Och psykiatripersonalen kan förledas att tro att bältesläggning faktiskt inte är så himla farligt. Stretar man inte emot så gör det nästan inte alls ont, så ta det bara lugnt.
Jag vågar påstå att det här är situationer som inte går att simulera. När de sju dagarna har gått får politikern återgå till sin trygga månatliga inkomst, precis som Kullberg får tillbaka de pengar han "förlorat" på att vara kvinna. Personalen på psyk vet att de när som helst kan avbryta bältesexperimentet och be sina kollegor låsa upp remmarna. Ingen av dem kan på allvar erfara det maktunderläge som det innebär att leva på försörjningsstöd, att vara kvinna eller att vara psykiatrisk patient i en tvångsvårdssituation. Risken som jag ser det är tyvärr bara att maktklyftan förringas.
Jag kan på många sätt förstå och sympatisera med försöken och med viljan att sätta ljus på orättvisor och skeva maktförhållanden. Den viljan är en stark drivkraft även för mig. Men det finns något unket i tron att två människor blir jämlikar bara för att de för en kort stund delar vissa yttre förutsättningar.
Så vad ska man göra för att uppmärksamma? Ja, i stället för att de som redan har makt försöker ta sig ännu mer makt genom att agera språkrör för de som annars inte får höras, vore det väl bättre att helt enkelt använda sig av förstahandsinformation. Varför ska politiker testa att leva på försörjningsstöd när 4,3 procent av Sveriges befolkning redan gör det? Varför ska en man testa att leva på kvinnolön när halva befolkningen vet precis hur det är? Varför ska psykiatrins personal försöka förstå hur det är bli fastspänd, när tusentals patienter bär på den erfarenheten? Kort sagt: varför ska vi använda oss av konstruerad andrahandsinformation när vi ständigt omges av människor som vet hur det är på riktigt?
I stället för att försöka imitera - låt andra berätta. I stället för att prata - lyssna. Och glöm sen inte att agera.
/ Thérèse
