Uppdrag granskning, homofobi och kärlek

Nu har jag sett Uppdrag gransknings program Bögbotarna. Programmet går ut på att en reporter låsas vara en ung man vid namn Calle som söker upp präster i Svenska kyrkan. Han säger att han tror att han är homosexuell och uttrycker att han vill bli av med den läggningen. Han vill, kort och gott, bli hetrosexuell. 

De präster som Uppdrag Granskning träffar har uttalat sig negativt mot samkönade äktenskap, och representerar också nomineringsgruppen Frimodig kyrka (som i vissa frågor säger sig vara teologiskt konservativa eller värdekonservativa). Det är alltså inte slumpvis utvalda präster som medverkar. 

Samtalen är problematiska. Programmet visar klipp ur möten med tre av de nio präster som reportern träffade. Flera samtal börjar trevande. "Calle" uttrycker sina tankar kring sin sexualitet och sina önskemål om förändring. Prästerna känner sig för. Hur svarar man egentligen på frågan om Gud kan bota homosexualitet? Personligen tror jag på en Gud som är allsmäktig, vilket leder till att Gud rent teoretiskt skulle kunna göra mig homosexuell och därmed också en homosexuell till heterosexuell. Det är inte där problemet ligger, utan i bruket av ordet bota. Bota implicerar att det som ska förändras är sjukt och homosexualitet är inte en sjukdom. Därför blir det problematiskt.

Inför programmet undrade jag vad som var det stora avslöjandet? Att det finns homofober i Svenska kyrkan precis som i resten av samhället? Det kändes för mig som en tveksam punchline, men faktiskt är det precis det som programmet handlar om. Ja. Det finns homofober i Svenska kyrkan. Ja, det finns präster som ser homosexualitet som en sjukdom som Gud kan bota. Ja, det finns präster på ledande poster i Svenska kyrkan, vars syn på homosexualitet går stick i stäv med organisationens. Och ja - det här är en hållning som är främmande för mig på så vis att jag inte själv omfattar den. Men jag är helt medveten om att den finns där. Det som förvånade mig mest i inslaget var (tyvärr) att prästen Lars Gårdfeldt blev så förvånad över vad han såg. Det kan jag inte påstå att jag blev.

Det kan låta som att jag förringar. Det är verkligen inte min mening. Inte heller tar jag lätt på att homosexuella riskerar att skadas mer av den kyrka jag älskar, än att få stöd från den. Så får det inte vara. Det är förkastligt och oändligt tragiskt. Men kanske är jag helt enkelt för avtrubbad. Bland mina bekanta, och bekantas bekanta, finns präster och andra anställda eller medlemmar i Svenska kyrkan som är emot kvinnliga präster. Det vigs fortfarande präster som är emot kvinnliga präster. Detta trots att det i mer än femtio år varit möjligt för kvinnor att bli präster. Därför kan jag inte förvånas över att det mindre än tio år efter att kyrkan beslutat att fördömande av homosexualitet inte får ske, finns de som inte lever upp till beslutet. Inte minst eftersom det fortfarande är upp till varje präst att avgöra huruvida hen vill viga homosexuella par eller inte. 

I Svenska kyrkan finns drygt 3 200 präster. I kvällens Uppdrag granskning har vi fått se tre av dem i bild. De har fått föra fram en syn på homosexualitet som jag bara kan förkasta, och som dessutom förkastas från organisationens håll. En av prästerna har idag tagits ur tjänst med anledning av det som framkommit i programmet. Kvar i Svenska kyrkan finns mängder av präster och andra anställda som sprider kärlek. De finns i Lunds domkyrka. I Svenska kyrkan i Linköping. På Stiftkansliet i Stockholm och på många andra håll i landet. Det är människor om lever i tron på att kärleken är större. Att Gud älskar sin skapelse så som hen har skapat den. Som tror att Gud vill att vi människor ska leva trygga i dem vi är. Jag hoppas att det är de prästerna, de människorna och den kärleken som svenska folket och Svenska kyrkans medlemmar kommer minnas. Det är den kärleken jag lever i, och som gör att jag kallar Svenska kyrkan för min kyrka. 

/ Thérèse

Meta: om självmord

Idag publicerades en text på Aftonbladet debatt som delats många gånger i sociala medier. Den heter "Till dig som inte längre orkar leva" och är (som jag förstått det) ursprungligen ett blogginlägg skriver på Susanna Petterssons blogg, som sedan återpublicerats på debattsidan. Förutom de många som lovordat artikeln, finns förstås också de som levererat kritik. Några av dem diskuterade jag med på twitter tidigare ikväll. Det är med anledning av det sistnämnda som jag skriver det här inlägget.

Kritikerna menar att hennes artikel (det vill säga blogginlägg) är naivt och egocentrisk. Att det inte hjälper att säga att det blir bättre till den som mår dåligt. Att ingen kan säga att någon annans liv är värt att leva. Att hon inte ska tipsa om att ringa polisen om man har självmordstankar, eftersom polisen inte kan göra något. Att den som är självmordsnära ändå inte vill ha hjälp, inte vill ringa någon, inte orkar ringa någon. Men framför allt handlade den diskussion jag fastnade i om att artikeln utgår från att den som begår självmord är deprimerad eller psykiskt sjuk, något kritikerna motsatte sig.

Först något kort om psykisk sjukdom. Någon entydig och av alla accepterad definition finns inte, men inom forskningen och psykiatrin brukar med psykisk sjukdom (eller mental illness) avses en sjukdom som går att diagnostisera med hjälp av någon av diagnoserna i DSM-IV eller ICD-10. Till de stora grupperna av psykisk sjukdom hör depressioner (uni- och bipolära), psykossjukdomar, ångestsjukdomar och personlighetsstörningar. 

När man googlar på självmord finner man ganska snart statistik som säger att en majoritet av alla som begår självmord led vid tillfället för självmordet av en psykisk sjukdom. Många sidor nämner 90% eller mer (t.ex. här eller här). När jag gjorde en snabbsökning gällande vetenskapliga artiklar hittade jag bland annat den här studien som visar att över 95% av alla som begått självmord lidit av en psykisk sjukdom. 

Ett annat angreppssätt att granska statistiken över Lex Maria-anmälningar kopplade till självmord. Sedan 2006 måste vården anmäla självmord som sker under pågående vård eller inom fyra veckor efter vårdkontakt enligt Lex Maria. I Sverige sker omkring 1200 så kallade "säkra" självmord varje år, och ytterligare ungefär 300 fall där det är osäkert om det rör sig om självmord eller olycksfall. Enligt statistik från Socialstyrelsen anmäls varje år mellan fyra och femhundra självmord enligt Lex Maria. Det innebär att tredje person som begår självmord i Sverige har eller har nyligen haft kontakt med psykiatrin. Det är förstås inte ett vattensäkert bevis på att personen också har lidit av en psykisk sjukdom, men får ändå ses som en indikation på det. 

Flera av de som var kritiska mot artikeln menade att självmord också kan utlösas av arbetslöshet, mobbning på arbetsplatsen, hemlöshet, missbruk etc. Så vitt jag vet är inte något av dessa förhållanden en motsats till psykisk sjukdom eller ohälsa, tvärtom. Arbetslöshet, mobbning, hemlöshet och missbruk är kända riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa. Att någon begår självmord på grund av arbetslöshet behöver alltså inte utesluta att personen ifråga också led av en depression - möjligen utlöst av arbetslösheten - vid tillfället för självmordet.

För tydlighetens skull så är mitt syfte inte att hävda att alla självmord orsakas av psykisk sjukdom. Det här är mycket komplexa frågor, och det finns med all säkerhet människor som begår självmord utan att lida av en psykisk sjukdom, men min uppfattning är att de sannolikt utgör en minoritet. 

Till sist, vad tycker jag om Petterssons artikel? Tja. Som blogginlägg betraktat tycker jag det är en väldigt fin och innerlig text. Den flödar över av välvilja och en önskan att dela med sig av goda erfarenheter. Som artikel betraktat har den kanske ett snävt perspektiv, och visst tangerar den en slags sekulär framgångsteologi: tänk rätt så mår du bra. Samtidigt kan jag på intet sätt kritisera en människa som delar med sig av mycket personliga erfarenheter och uppmanar andra att söka hjälp om de bär på självmordstankar. Snarast så har jag svårt för att kräva att alla som yttrar sig i en fråga ska tänka på alla perspektiv. Pettersson bidrar med ett perspektiv. Det är värdefullt men inte heltäckande, men det gör hon inte heller några anspråk på att vara. 

Inte heller ser jag något fel med att, som författaren gör, påstå att livet blir bättre. Livet är, som vi alla vet, inte statiskt, och även om den arbetslösa kanske förblir arbetslös livet ut, så finns det goda möjligheter att hen i alla fall hittar ett konstruktivt sätt att förhålla sig till sin arbetslöshet, så att självmord inte förblir den enda möjliga utvägen. Också det måste väl ändå ses som en förbättring. 

/ Thérèse