Sidor

måndag 26 oktober 2015

Gudstjänsten som publikmagnet

Igår firade jag mässa. Kyrkan var kanske halvfull, vilket är lite mer än en vanlig söndag. Sannolikt beror det på att församlingen ordnade kalas för alla nyblivna 80-åringar efter mässan. Under gudstjänsten sjöng vi psalmer, läste bibeltexter, bad Vår fader och lyssnade till en god predikan om hur vi som Guds avbilder i världen också har ett samhällsansvar. Vi sjöng Kyrie, Gloria och Agnus dei, stämde in i trosbekännelsen, delade Herrens måltid och fick till sist Guds välsignelse.
Vi firade med andra ord en ganska vanlig Svenskkyrklig högmässa.

Men inte om man ska tro Jens Christian Brandts artikel Kyrkan som blev en publikdragare som publiceras i DN. Brandt har nämligen firat mässa i Katarina kyrka i Stockholm, som tydligen är den kyrka inom Svenska kyrkan som har flest gudstjänstfirare i hela landet. På många håll är gudstjänsterna, enligt Brandt, sedan länge en ritual för tomma gallerier. Men att Katarina kyrka ökar sin gudstjänststatistik beror, enligt Brandt, på att det a) i Katarina kyrka finns ett helt annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan och b) något så unikt som en garanti på att prästen tror på Gud.

Här någonstans tycker jag mig se en avslöjande kärna. Det handlar inte så mycket om Katarina kyrka eller ens Svenska kyrkan i största allmänhet, utan om journalistens uppfattning av Svenska kyrkan. Det ska förstås sägas omedelbart: om detta är bilden av Svenska kyrkan, att prästerna inte tror på Gud och att ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”, så är det förstås oerhört alarmerande. Men det är fortfarande en bild eller en uppfattning – inte en absolut verklighet. Och jag funderar mycket på vem ”man” är, i Brandts formulering ”ett annat allvar än man annars förknippar med Svenska kyrkan”. Man är inte jag, i alla fall.

Den bild av Svenska kyrkan som Brandt beskriver, är inte en bild jag kan känna igen mig i. Inte från någon av de vid det här laget ganska många församlingar där jag varit aktiv eller firat gudstjänst. Däremot känner jag igen den från debattsidor och tidningsartiklar. Den dubbelbestraffande attityden där Svenska kyrkan å ena sidan är patriarkal och gammalmodig, och å andra sidan inte tillräckligt religiös och för välkomnande gentemot andra religioner.

Jag gör inte anspråk på att min bild skulle vara mer korrekt än Brandts, men jag undrar mycket över vilken församlingserfarenhet Brandt har. Var har han gått för att samla så ensidigt smärtsamma erfarenheter? Var har han firat gudstjänst för att stöta på hundvalpar i stället för Gud, ateistiska präster i stället för bröder och systrar i tro? Vilka erfarenheter bär han som får honom att tro att Fader vår skulle ge större allvar än Vår fader? Och var menar han att de så utbredda ritualerna för tomma gallerier håller till? Jag vet inte, men jag skulle gärna veta. För om detta var vad jag hade mötts av i Svenska kyrkan, så hade kanske även jag tappat hoppet.

Det är förresten en märklig gudstjänstsyn som skymtar bakom Brandts formuleringar: Ritualer för tomma gallerier. Publikmagnet. Publikdragare. Som om gudstjänsten vore en föreställning ledd av en skådespelare och gudstjänstfirarna en publik redo att underhållas. Gudstjänsten är ett möte mellan människor och Gud. Gudstjänsten är något vi delar och skapar gemensamt. I gudstjänsten finns ingen publik: där finns bara deltagare och medskapare.

Så Brandt, om du vill bredda din bild av Svenska kyrkan och hitta goda exempel söder om söder, så är du varmt välkommen att börja här i Mjölby. I helgen sjunger vi Chilcotts Requiem och på söndag firar vi förstås högmässa. Precis som alla andra söndagar. Jag lovar dig att du varken kommer att möta hundvalpar eller ateistiska präster, utan en varm gudstjänstgemenskap med ett tydligt fokus: vår gemensamma tro på Gud fader, Jesus Kristus och den Helige ande.

Välkommen att dela den!


/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

9 kommentarer:

Torbjörn sa...

Mycket bra skrivet. Visst blir "man" trött på alla dessa beskrivningar i generella termer om hur Svenska kyrkan egentligen är.

kyrksyster sa...

Jag har läst och bloggat om artikeln. För mig känns det mer som hopp än om förklening av alla andra församlingar. I min verklighet är det glest i bänkarna. För många präster är det ett jobb helt enkelt.

Själv har jag nåden att bo i en församling där gudstjänsten är välbesökt av alla åldrar. Det ger också hopp. Men där jag har tjänst är det inte alls så. Inte där jag var för ett år sen heller.

Ibland måste man våga se sanningen.

Thérèse Eriksson sa...

Kyrksyster, du skriver om sanningen som om det fanns en sådan i det här sammanhanget. Jag tycker våra olika erfarenheter (journalistens, min, din och Torbjörns här ovan) tydligt visar att det inte finns en tydligt utmejslad sanning i detta. Våra upplevelser av Svenska kyrkan är vitt spridda och min gissning är att de ganska bra visar på den bredd som finna i vårt samfund.

Inte heller är det så att jag blundar för att det finns församlingar där gudstjänstlivet är på nedgång. Jag vet hur medlemsstatistiken ser ut och vartåt trenden för de kyrkliga handlingarna pekar. Det finns mycket som kan - och bör - förbättras i svenska kyrkan, men för ett sådant samtal krävs en fastare grund än en personlig reflektion i DN.

kyrksyster sa...

Så du menar att det inte är sant att kyrkbänkarna är tomma i flera församlingar? Är det bara ett "tyckande"?

Thérèse Eriksson sa...

Jag blir lite förbryllad av din kommentar, Kyrksyster. Var påstår jag att det inte skulle vara sant att kyrkbänkarna är tomma i flera församlingar? Det känns som att du missuppfattat mig, eller som att vi diskuterar olika frågor.

Det var du som började skriva om sanning, om än i bestämd form, att man måste våga se sanningen. Jag har inte gjort anspråk på att ha en sann bild. Däremot försöker jag i blogginlägget, och här i kommentarerna, visa att Svenska kyrkan är mer nyanserad än vad Brandt ger uttryck för. Eftersom min bild av SvK inte stämmer överens med Brandts, kan hans bild inte vara heltäckande.

Jag vill visa att Katarina kyrka i Stockholm inte är ett så stort undantag som Brandt får det att låta. Men jag säger inte ett ord om att det inte finns kyrkor där det ekar mellan bänkarna. Det är överhuvdtaget inte vad jag diskuterar i mitt inlägg. Den problematiken är också värd att diskutera, men då vill jag göra det med ett mer substantiellt underlag än en tyckande artikel i DN.

Rebellas andra sa...

Brandts artikel är ju nu ingen analys av Svenska kyrkan utan en betraktelse över ett besök. Den skildrar en upplevelse - är ingen reportage, ingen faktatext. Jag tycker du förringar hans upplevelse, nekar honom den.

I likhet med många andra blogger-bloggar accepterar du inte pickbackar, så jag länkar manuellt istället.

https://rebellaundrar.wordpress.com/2015/10/28/en-betraktelse-ar-inte-kyrkokritik/
https://rebellaundrar.wordpress.com/2015/11/01/gudstjanst-for-nyborjare/

Thérèse Eriksson sa...

Rebella: Tack för din synpunkt. Det är inte min mening att förringa eller neka Brandt hans upplevelse. Jag har överhuvudtaget ingen åsikt om Brandts gudstjänstupplevelse i Katarina kyrka, mer än att det förstås är positivt att han hittat en gudstjänstfirande gemenskap där han trivs. Det jag vänder mig mot, och som jag försökt att förklara gång efter annan här och på twitter, är att han framställer Katarina som ett unikt undantag där resten av Svenska kyrkan är ett samfund i förfall.

Jag vore väldigt tacksam om du och Kyrksyster vill peka på vilka stycken i min text där jag ger uttryck för det ni säger att jag ger uttryck för. Jag känner nämligen inte själv igen det ni menar att jag ger uttryck för. Det vill säga i ditt fall att jag förringar Brandts upplevelse, och i Kyrksysters fall att jag uttrycker att det inte är sant att kyrkbänkarna är tomma i flera församlingar. Det skulle göra det lättare för mig att förstå var jag brustit i min text.

kyrksyster sa...

Din erfarenhet är din. Och om den är att Svenska kyrkan fungerar på alla plan, så är det gott.
Jag vill inte ta din glädje ifrån dig.

Men jag har färska erfarenheter från besök i kyrkor där det kanske högst är fyra personer på högmässa., Vad gör vi åt det? Fyller ut med berättelser om det där det funkar?

För många är sen lyckades kh Leif Norrgård vända trenden i Döderhults kyrka. Han hade handlag. Han är pensionär nu. Och det är tyst om Döderhult.
Men hans agenda kan inte kopieras. Varje församling måste söka sin väg. Och det som hindrar det är att församlingen kanske inte finns...

Minns en kvinna som var pastor i en missionsförsamling. Alla ville ha ett diakonalt arbete, möta de utsatta... Men 15 85-åriga medlemmar kunde ju inte fixa det. Pressen på pastorn knäckte henne.

Det är möjligt att jag ser saker ur ett annat perspektiv än ditt. Då får du förtydliga dig.

Thérèse Eriksson sa...

Kyrksyster: Men nu läser du något jag inte skrivit. Jag har inte påstått att SvK fungerar på alla plan. Långt därifrån. Men min ingång i texten var inte att skriva ett inlägg om Svenska kyrkans brister. Tvärtom, så var mitt syfte att skriva om de delar av Svenska kyrkan som fungerar. Att det finns många församlingar med ett levande gudstjänstliv.

Men ska vi övergå till det du, och uppenbart också Rebella, vill diskutera så är väl förbättringspotentialen i det närmaste oändlig i vårt stora samfund.
Bara en sådan sak som att jag, när jag förhoppningsvis kommer ut i tjänst om några år, fortfarande inte kan räkna med att bli accepterad som präst överallt, enkom beroende på mitt kön, är något som kan göra mig oerhört obekväm.
Och att SvK inte hittat ett sätt att på allvar ta vara på all den idealitet som finns i samfundet, när vi står inför ekonomiska svårigheter och mer än någonsin behöver de ideella krafterna, är något som ligger mig varmt om hjärtat.
Eller hur vi långsiktigt ska göra gudstjänsten levande och varm och relevant för människor av idag, utan att lämna den tradition vi tillhör och utan att knyta gudstjänstlivet till enskilda personer.
Och eftersom vårt samtal redan är omgärdat av missförstånd, vill jag vara oerhört tydlig med att dessa tre områden inte är de enda som behöver utvecklas, eller ens de jag anser vara viktigast. Det råkar bara vara de tre som jag samtalat om den senaste tiden.

Men syftet med mitt blogginlägg var inte att lyfta alla våra svårigheter eller skapa ett samtal om det som behöver utvecklas. Syftet var att visa att Katarina kyrka inte är ensam om att erbjuda ett varmt, levande och rikt gudstjänstliv.
/ Thérèse