Sidor

måndag 9 november 2015

Om den onda världen och den goda Guden

- "Om det finns en Gud varför dör barn då?" 
- "Genom livet drabbas vi då och då av sorger som Gud inte vill att vi ska drabbas av, men jag tror att vissa saker råder inte ens Gud över." 

Texten ovan är hämtad ur en frågestund som Svenska kyrkan anordnade på Facebook under Allhlegonahelgen. Både frågan och svaret är något längre än vad jag saxat in här, men det är om just den här svarsmeningen som det här inlägget kommer att handla. 

Vissa saker råder inte ens Gud över. På många sätt är det en förståelig formulering. Det finns inga bra svar på frågan varför barn dör om Gud finns. En vanlig formulering tar fasta på att Gud är med oss både i sorg och glädje, vilket också prästen som skrev svaret ovan uttryckte. Vissa fokuserar på att människans fria vilja förde in ondskan i skapelsen. Och så finns den här varianten, att ondskan ligger bortom Guds kontroll. Vill man komma undan bilden av en Gud som sanktionerar det våld och lidande som oskyldiga människor utsätts för, är det här förstås en väg att gå. Men vad gör egentligen en sådan formulering med vår, eller i det här fallet min, gudsbild? 

Inom religionsfilosofin kallas det här det ondas problem: om Gud är allsmäktig, allvetande och god – hur kan det då finnas ondska? För mig utgör dessa tre komponenter – allsmäktig, allvetande, god – ett fundament för mig gudsbild. Utan dem, ingen Gud. Därför innebär en formulering som den ovan – vissa saker råder inte ens Gud över – att guds allsmakt upphör, och med den också Gud så som jag tror på och känner hen. 

För vissa kanske det utgör en större tröst att tänka att Gud inte riktigt är allsmäktig, att hen kämpar för sin skapelse, men att den ondska vi ser i världen är ett tecken på Guds otillräcklighet. Då behöver man inte förklara varför Gud tillåter ondska. 

För mig är det bara skrämmande. Den Gud jag har förtröstan till, den Gud jag söker mig till när livet gör mig ont, och när livet gör mig gott, är den Gud vars frid övergår allt förstånd. Den Gud i vars liv jag lägger mina händer, är större än allt jag kan föreställa mig. 

Min enda tröst är att jag inte har hela bilden. Det är ofta en otillräcklig tröst, den får mig ändå att tvivla och ifrågasätta både Gud och världens beskaffenhet. (Och ja, jag tror att man får ifrågasätta Gud. Hen tål det.) Men jag vägrar att sälla mig till dem som ser en mening i mänskligt lidande. Ni vet, människor som försöker skapa mening i förlusten av ett barn, dödliga pandemier, våld och hat. Som säger att det visst är Guds vilja att vi ska lida och plågas. Att vi inte kan uppskatta livets goda, om vi inte också fick ta del av det svåra. Det hade kanske fungerat om plågorna var jämt fördelade över mänskligheten, men så vet vi alla att det inte är. Vi föds, vi lever och vi dör med väldigt olika förutsättningar. 

Alltså står jag och ser på världens ondska, och undrar varför Gud inte griper in och styr upp. Hen borde ju kunna det! Samtidigt vet förstås varken jag eller någon annan hur mycket Gud faktiskt griper in. Jag vet inte hur världen sett ut om Gud vänt ryggen åt oss. 

Så hur jag än vänder mig, så är det här trösten ligger: bara Gud har hela bilden. Bara Guds blick sträcker sig in i evigheten. Det handlar inte om att skapa mening i förlusten av ett barn. Ur vårt mänskliga perspektiv kan det inte vara något annat än grymt, plågsamt och djupt meningslöst. Men i en värld som uttrycker så mycket ondska, måste jag lita till att jag inte har alla pusselbitar. I en värld där jag helst vill retirera inför allt som bryter ner, finns det ingen större tröst än Guds godhet, allsmakt och allvetande. 

Någon skulle säkert kalla det för ett ologiskt cirkelresonemang. Men det svåraste för mig är inte att förstå hur det kan finnas ondska i en värld om Gud är god. Det svåraste för mig är att förstå hur jag skulle orka överleva i en ond värld, om jag inte hade Guds godhet att vila i och förtrösta på.

/ Thérèse

Inga kommentarer: