Sidor

tisdag 12 januari 2016

Det som inte dödar stärker. Inte.

Du är så stark!
Det där hade jag aldrig klarat!
Det som inte dödar härdar!
Det är tufft nu, men sen blir det en erfarenhet för livet!
En människa får aldrig större utmaningar än hon kan hantera! 

Människor som drabbas av allvarlig sjukdom kan mötas av en lång rad olika reaktioner från omgivningen. Själv led jag själv av ätstörningar och självskadebeteende i nästan tio års tid, och förlorade min dåvarande fästman i cancer i samma veva. När jag berättar om det, vilket jag gör allt mer sällan nuförtiden, får jag ofta höra att jag är stark. Den eller de som lyssnar tvivlar på att de själva skulle ha klarat av samma sak, eftersom de saknar min styrka. Ibland känns det som om jag puttas upp på en piedestal och görs till en förebild eftersom jag har överlevt.

Det sägs förstås i all välmening, och jag tar inte illa upp. Men eftersom det är något jag funderat mycket på, tänkte jag nu berätta en hemlighet: Allvarlig sjukdom, trauman och livskriser levereras inte tillsammans med en hemlig reservlåda full styrka. Tvärtom faktiskt, så är sjukdom, trauman och livskriser riktigt illasinnade energitjuvar som suger ut all ork man någonsin lyckats bygga upp.

Men, hur kommer det sig då att har jag  klarat mig igenom allt som andra inte tror sig orka med? Svaret är enkelt: jag hade inget alternativ. Det blir morgon även när man är sjuk. Räkningar ska betalas även mitt i en kris. Magen behöver mat även om livet kränger som aldrig förr. Den som dör till följd av sjukdom gör det inte för att hen saknar styrka, lika lite som jag kan tillskriva min överlevnad hemliga superwomankrafter. Det handlar inte om styrka, motivation eller vilja. Hade jag på något sätt kunnat välja bort mina helvetesår så hade jag gjort det, alla gånger. Men livet serveras inte efter en meny med olika alternativ, det gäller bara att ta det som serveras och hantera det efter bästa (o)förmåga.

Här och var svävar dessutom rosaskimrande föreställningar om att ingen människa får större utmaningar än hon kan hantera, och att varje utmaning härdar och stärker och gör dig till en bättre människa. Det är lögn. En människa kan visst få mer svårigheter än hon kan hantera. Vi ser det på parkbänken hos alkoholisten, i trappuppgången där den hemlöse sover, hos patienterna på den psykiatriska avdelningen och hos den som självmedicinerar för att alls komma upp ur sängen. De har inte valt sin situation. De har fått mer än de kan hantera.

Media älskar att skriva reportage om människor som gått från mörker till framgångssaga: om någon som varit sjuk och som nu använder sina erfarenheter till att hjälpa andra. Människor som berättar att de visserligen har haft det tufft, men att de lärt sig så mycket av sjukdomen eller krisen eller traumat, som de nu aldrig vill vara utan. Man skapar mening av lidandet. Skapar balans: först minus och sen plus. Jämvikt.

Jag har själv varit med i liknande reportage, och är ohyggligt obekväm med det idag. De bidrar till någonting jag inte kan stå för, en romantiserad bild av att livets vanvettiga prövningar är något karaktärsdanande och stärkande, lite som vinterbad eller maratonlöpning. Sanningen är ofta en helt annan. Det bara syns inte på utsidan.

Numera försöker jag istället försonas med att det inte finns någon jämvikt. Jag vill inte längre skapa mening av lidandet. Av sjukdomen, såren, förlusterna, sorgerna, trasigheten. Jag försöker bara hantera det livet ger mig. Lära mig det jag kan lära mig. Utvecklas där jag kan utvecklas. Förstå det jag kan förstå. Men hade jag fått välja hade jag tveklöst beställt ”den enkla vägen” av livets kypare. För jag är inte starkare än någon annan. Jag har bara tvingats hantera situationer och händelser jag aldrig någonsin bett om.

/ Thérèse

10 kommentarer:

Emelie sa...

Så mycket klokhet i det här inlägget! Det skulle kunna ersätta all hurtig självhjälpslitteratur.

Hanna sa...

♡ Jag har inte ord nu. Mer än att ja. Precis så. Mkt bra skrivet.

Wilda sa...

Tack för dessa ord. Så viktiga.

Anonym sa...

Jag håller helt med dig. Riktigt bra skrivet.

Unknown sa...

Tack Thérèse! Det är det enda jag kan skriva! Tack!

Devin Lind sa...

Du har satt ord på det jag känt i snart 40 år. Tack!

Unknown sa...

Du sätter ord på mina tankar Thérèse, Tack. Mycket väl formulerat och insiktsfullt.

Nils sa...

Jag håller med om allt du säger, förutom en sak: du fortsatte betala räkningarna och hamnade aldrig på bänken. Det är svårare och kräver mer än vad det gör att fortsätta falla.

Cecilia sa...

Så välskrivet, så sant.

Hanna sa...

Blev för någon timme sen upplockad av polisen för andra gången den här helgen. Går omkring naken på gatorna och skriker för att kaoset, minnena, tvångstankarna bara är för mycket. Man kan väl säga att det inte gjort mig stark alla åren som gått och det som hänt under tiden. Snarare helt nedbruten. Någon dag hoppas jag orka skriva om mig själv. Det kommer inte at bli en solskenshistoria. Tack för länken till det här inlägget. Behövde bli påmind.